Jag hade sett Anna Ternheim en gång innan. Det var en januarikväll och jag satt på andra raden i Stadshallen i lund. Jag hade fallit för hennes debutalbum men ändå bara skrapat på ytan. Inledande Wedding Song satte stämningen för hela den kvällen. Ternheim sjöng I won't let you down this time och hon levde upp till det. Fram till att Ternheim sittandes vid ett piano avslutade To Be Gone på franska gjorde hon precis allting rätt. Det var ett av mina två finaste konsertminnen från förra året.
Igår gjorde jag ett enda fel men straffades hårt. Den skalliga mannen slutade till sist att spela sina sånger och tackade för sig. Gott, då kan jag gå till min riktiga plats, tänkte jag. Jag hann inte ens resa mig innan kvällen var förstörd. Istället för den naturliga pausen mellan förband och huvudakt presenterades Anna Ternheim. Lokalen mörklades till tonerna av Girl Laying Down-introt. På några sekunder gick jag besviket uppför trappan och fick se min sittplats på rad elva förvandlas till en blank biljett på rad tjugonågonting. Visst hade jag kunnat be 30 personer att resa på sig men det är inte min stil. När andra också betalat dyrt inträde får man visa lite hänsyn. Det var inte deras fel att jag inte kunde läsa av en jävla biljett igår.
Jag förstod redan på förhand att Girl Laying Down skulle öppna gårdagens spelning. Allt annat hade varit mycket konstigt. Wedding Song är på alla sätt en bättre låt men den här turnén byggs på Separation Road. Jag kände oro innan spelningen och den skulle senare visa sig vara befogad. Jag tycker bäst om Ternheim när hon är ensam på scenen. Igår var hon ständigt i centrum men kompbandet stod ändå ivägen mellan oss och upplevelsen. Flera gånger. Och det var Ternheims eget fel. Ett överambitiöst arrangemang med trummor skulle slå sönder det finaste partiet i Tribute to Linn. Sådant kan få vem som helst att tappa både hopp och intresse. Långa stunder hade jag tankarna på annat håll och ett tag var det bara ljussättningens bländande lampor som åter förde mina blickar mot scenen. Det var precis som att Ternheim med band gick på halvfart och kompenserade med en flashig inramning.
Jag minns fortfarande avslutningen på Ternheims konsert i Stadshallen i lund i januari 2005. Folk ställde sig upp och applåderade efter sista låten. Hon såg uppriktigt överraskad ut och hon förjänade all uppskattning den kvällen.
Igår fick publiken kollektiv hjärnblödning. Som väntat avslutade Halfway to Fivepoints ordinarie set. Sedan hände något mycket märkligt. Ternheim med band går av scenen till publikens applåder. När de försvunnit ut ställer sig publiken upp och fortsätter applådera. Jag trodde att stående ovationer var ett sätt att visa uppskattning medan band och publik fortfarande har kontakt med varandra. Men det fungerar tydligen inte så i Malmö. Idioter.
Innan extranumren hade endast A French Love varit fantastisk. På papperet såg nog setlisten mycket imponerande ut men det hjälpte föga när det kunde ha varit så mycket bättre. Efter att Tribute to Linn slaktats stod mitt hopp till Calling Love som tyvärr också slarvades bort. Jag minns inte vad som gick fel men den kändes helt enkelt inte magisk. Ternheim satte sig sedan vid pianot och jag funderade på vad hon skulle spela. Jag fick för mig att hon spelat alla hennes pianolåtar. Och det hade hon mycket riktigt gjort. Istället spelade hon Shoreline. Broder Daniels Shoreline. Helt meningslös i Ternheims version. Jag trodde inte på ett ord av det hon sjöng och hon hade lika gärna kunnat nynnat sig igenom hela låten. Publiken hade nog inte märkt någon skillnad.
En inklappning senare gjorde Ternheim äntligen något annorlunda. Hon kom in ensam på scen och sa att hon skulle sjunga A Voice to Calm You Down. Någon på första raden ropade en låtönskning. Ternheim blev irriterad men lyckades ändå skämta bort det på ett charmigt sätt. Sedan blev hon allvarligare och tog ett steg åt sidan, bort från mikrofonen och sjöng för oss. Inga instrument, bara en röst. Mellan verserna hördes bara fläktarna. Naked Version Deluxe. Till sist fick jag höra min favorit från första skivan. Jag har kallat Tribute to Linn för Anna Ternheims bästa låt men just igår kväll skulle jag inse att jag hade fel. Tribute to Linn är så ömtålig att den kan gå sönder. My Secret däremot står emot allt. Talande nog för kvällen hackades den sönder av alldeles för många instrument i slutet men det går inte att misslyckas med den låten. Publiken ställde sig sedan upp och applåderade. Den här gången applåderade även jag uppriktigt.
Jag vill göra klart några saker. Tro för all del inte att jag missunnar Anna Ternheim framgång. Jag har en gång i tiden kallat henne vår framtid och även om det kanske inte stämmer längre vill jag henne inget ont. Jag blir dock irriterad när folk får uppskattning för enkelt. Ternheim var otroligt mycket bättre i Stadshallen och kan så mycket mer än igår kväll. Alla kan ha en dålig dag men betalar man 320 SEK har man också rätt att ställa krav. När det här skrivs har jag läst i Ternheims gästbok och folk där talar om en "overklig kväll". Det kanske är elakt att ta ifrån folk deras upplevelser men Ternheim har varit bättre än såhär. Det här var nog sista gången jag gick på en konsert med numrerade sittplatser. Jag kan inte vara på en spelning där jag hatar publiken.
7/10
Setlist (eller åtminstone något som ska påminna om en sådan, mycket blev nog fel och jag kanske redigerar om jag hittar en riktig lista):
Girl Laying Down
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints
Extranummer, första inklappningen
Nights in Goodville
Shoreline
Extranummer, andra inklappningen
Lovers Dream
My Secret
Today Is a Good Day
You Better Be
I Follow You Tonight
Feels Like Sand
Words of Love
A French Love
Such a Lonely Soul
To Be Gone
Bring Down Like I
One to Blame
Tribute to Linn
Halfway to Fivepoints
Extranummer, första inklappningen
Nights in Goodville
Shoreline
Extranummer, andra inklappningen
Lovers Dream
My Secret
No comments:
Post a Comment