Anna Ternheim valde den snabba vägen till den stora scenen när hon gjorde en cover på Shoreline. Det är egentligen väldigt olyckligt att det går att profitera på andras verk när man inte tillför något. Hur man än vänder och vrider på saken är Ternheims version meningslös eftersom den inte känns ärlig. Anna Ternheim har aldrig varit Henrik Berggren och jag tyckte det var synd att hon tog med Shoreline på debutalbumet Somebody Outside samtidigt som hon gömde undan fantastiska Wedding Song och All For Me på en limiterad EP utgiven på eget skivbolag.
Jag hatar att Ternheim valt att tillhöra ett skivbolag som sprider skräpkultur. I en bättre värld är musik inte en handelsvara. Nu är det som det är och även om jag önskar att saker vore annorlunda kan jag inte bortse från att jag älskar Anna Ternheims musik. När hon går sin egen väg. För någon vecka sedan köpte jag det trettioandra numret av tidskriften BON enbart för en intervju med Ternheim. Sju sidor senare bekräftades det jag redan visste, hon borde inte ge några intervjuer. Jag fick vänta ytterligare en tid för att få en ledtråd om hur hennes andra skiva Separation Road kommer att låta. Tidigare i veckan spelades Girl Laying Down i Musikjournalen i P3. Jag har fått höra den i efterhand från streamen, tyvärr i dålig ljudkvalitet.
Bara Anna själv vet vad Girl Laying Down handlar om. Jag vet inte om jag kommer bry mig om att läsa i konvolutet. Girl Laying Down är ingen ny A French Love. Det är svårt att tro att det här är samma artist som med My Secret övertygade mig om att hon var framtiden och den bästa svenska singer/songwriter som någonsin stått på scen. Anna Ternheim kommer till Malmö den 28 oktober. Jag är inte säker på att hon lämnar mig andlös den här gången. Låter det inte bättre än såhär kan hon lika gärna ge bort pianot till någon som behöver det bättre. Samtidigt vet jag att jag bara hört en enda låt från Separation Road och att resten kan vara det bästa vi får höra i år. Ovissheten gör mig galen.
jesus
ReplyDelete